Silvergruvans prospektering

Efter första upptäckt av fyndigheten år 1980 fortsatte Kajaani Oy med systematisk prospektering över området. Denna undersökning omfattade bland annat detaljerad berggrundskartering av hela Tipasjärvi-grönstensbälte, omfattande och systematisk geokemisk moränprovtagning samt omfattande geofysiska undersökningar.  Många borrhål borrades också i de potentiellt mest lovande områdena och geokemiska anomalier som upptäcktes vid prospektering. 

Taivalhopea Joint Venture

År 1986 förlängdes inmutningarna ytterligare tre år. Under 1988 ingick Kajaani Oy ett Joint Venture -avtal med Outokumpu Oy för att bilda Taivalhopea JV, som ägdes till lika delar av båda parter. Kajaani Oy stod kvar som operatör för Taivalhopea JV. År 1989 fusionerades Kajaani Oy med Yhtyneet Paperitehtaat Oy och mineralrättigheter ägda av Kajaani Oy överfördes till det nya bolaget. Samma år ansökte Taivalhopea JV om gruvtillstånd tack vare resultat från ovanjordsborrning.

Efter ovanjordsprospekteringsfasen (1980-1989) gick Silvergruve-projektet in i resursdefinitions- och förproduktionsfasen. Taivalhopea JVs mål var att utveckla en underjordisk tillgång vid den identifierade mineraliseringen och att ytterligare undersöka möjligheter för exploatering av  Silvergruve (Ag-Zn-Au-Pb) -fyndighet.

Diamantborrning

Alla diamantborrningsprojekt har genomförts av den tidigare innehavaren av området. Några av kärnorna finns hos Borrkärnearkivet som drivs av Geologiska forskningscentralen.

Prospekteringsdiamantborrning utförd av Kajaani Oy omfattade 183 ovanjords diamantborrhål, vilka sträckte sig 35 223 meter totalt. I detta ingår även regionala prospekteringshål som inte skär Silvergruvefyndigheten. Det djupaste ovanjordshålet är R-126, vilket är 750 meter långt med en stupning av -81 grader. Hålet tränger in till djupet av 622 meter under ytan.

Den andra fasen av borrningar utförda av Taivalhopea JV omfattade 156 borrhål och hade en total längd på 11 906 meter. Samtliga 156 hål borrades från tunneln med i första hand östra azimut och olika lutningar (mellan -49,1 grader till 75 grader). Samtliga borrhål borrades med ONRAM 1000 utrustning som ägdes av operatören. Kärnor som borrades under denna kampanj var gjorda med dimension T46, som producerade en 35-millimeters kärna i diameter.

Tunnelprojekt

Från 1988 till 1990 konstruerade Taivalhopea JV en 2569 meter underjordisk ramp för att komma åt den identifierade mineraliseringen och för att möjliggöra underjordsborrning. Den utvecklade rampen sträcker sig från ytan ner till 325 meter under jord (+50 till +375 meter). Under utvecklingsfasen byggdes en 57-meters tvärort på nivån +200, och en 86-meters tunnel till ventilationsschakten. Under Kajaani-Taivalhopea prospekteringsfas mellan åren 1980-91 borrades 335 diamantborrhål eller 46 000 m, varav 56 från gruvtunneln.

Ett vertikalt ventilationsschakt utvecklades från nivån + -350 till ytan. Totalt bröts 64 550 kubikmeter berg. Från prospekteringsdrift och från så kallad C-malm mellan nivåerna 325 och 355 extraherade Taivalhopea JV totalt 2 000 till 3 000 ton mineraliserat material. Allt mineraliserat material lagrades på ytan i nio olika högar, som klassificerades enligt dess underjordiska ställning.

Slutliga resultat av Taivalhopea Joint Venture

Mineralogiska- och processtester utfördes på borrkärnmaterial. Resultaten och metoderna redovisades i separata historiska rapporter sammanställda av Outokumpu och Statens tekniska forskningscentral åren 1985 och 1989. Enligt dessa historiska rapporter är konventionella bearbetningsmetoder effektiva och producerar bra kvalitet silver-blykoncentrat och separat zinkkoncentrat.

År 1991 avslutade Taivalhopea ovan- och underjordsborrprojektet och sammanställde ett mineraltillgångsuttalande.

Under samma år genomförde Outokumpu Mining Services en fullskalig feasibility study över utnyttjandet av Silvergruve (Ag-Zn-Au-Pb) -fyndighet. Resultatet blev att fyndigheten inte var ekonomiskt lönsam på grund av låga metallpriser och sjunkande prognostrend under de följande åren. År 1991 lade Taivalhopea JV utvecklingen av Silvergruvefyndigheten på is.

Geofysiska mätningar

De viktigaste geofysiska verktygen som användes inom prospektering var de elektromagnetiska Turam, Slingram och VLF-R -metoderna. Jordmagnetism och gravimetriska undersökningar täcker större delen av området som är av intresse. Enligt tidigare rapporter har bäst elektromagnetisk respons erhållits från karga svavelkisdominerade horisonter, medan själva mineraliseringen endast ger vaga och tvetydiga svar på alla geofysiska metoder. Den mest användbara geofysiska metoden uppges vara mise-a-la-masse -metoden, tillämpad för att ansluta sulfidbärande mineraliserade enheter från borrhål till borrhål, tillsammans med IP.

Flyggeofysisk låghöjdsundersökning genomfördes år 1981 av Geologiska forskningscentralen (GTK). Denna undersökning omfattade magnetiska och frekvensdomänens-elektromagnetiska mätningar tillsammans med radiometrisk mätning och utfördes med 200-meters linjeavstånd. Detaljerade mätningsspecifikationer finns på http://www.gsf.fi/aerogeo/en/index.htm. En ny luftburen mätning genomfördes av GTK under 2005, med tillämpning av 50-meters linjeavstånd och flyghöjd på 30 meter. Mätningen täckte hela Tipasjärvi-grönstensbälte.

Geokemiska mätningar                                    

Geokemiska mätningar har genomförts i den omedelbara närheten av fyndighetsområdet och på dess stryknings förlängningar. Den huvudsakliga metoden som användes var slagborrmaskinsprovtagning som hämtar små chipprover från berggrundsytan under moräntäcket. De viktigaste provtagningsprofilerna låg på mellan 40 och 100 meters mellanrum, och mätpunktsavståndet på linjen varierade mellan 10 meter till 40 meter. Provtagningsprofiler var orienterade vinkelrätt mot bergformationens huvudsakliga strykning. Enligt historiska rapporter avslöjar silver- och blyanomalier i prover noggrant positionen för den aktuella fyndigheten.